ITALIEN!
Hej!
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt till den stackare som faktiskt följer min blogg (jag tror faktiskt att det finns en) för att jag nite skrivit något mer på länge. Men här kommer iallafall resan i stora drag:
Vi hade fruktansvärt kul hela tiden. På min födelsedag gick vi och käkade pizza inne i Monza. Jag är inte säker, men tror att vi tog springnota. Julia sprang för livet i hopp om att inte bli fast i ett italienskt fängelse (vilket man absolut blir dömd till för att stjäla en 2 euros bärs och en 3 euros pizza).
De flesta dagarna spenderades med Julia och Pecos (och förstås Alex när han hade tid, vilket inte var ofta).
Den femte dagen var vi bjudna till Pecos peronliga tränare Alessandro, en mycket het italienare. Han hade lagat en fantastisk middag som bestod av någon focaccia, något underbart med ost, lamm samt en efterrätt. Efterrätten var tiramisu som hans mamma hade lagat. Jag och Julia har alltid hatat tiramisu och nu skulle en främling bjuda oss på det. Paniken flödade. Vi tvingade iallafall i oss det mesta och tackade så mycket.
Dagen efter ville Julia och Pecos vara för sig själva, så jag och Alessandro åkte in till Milano Centrum på hans motorcykel. ASKUL! Vi gick upp på taket till världens vackraste samt (tror jag) största kyrka, Duomo. Det var helt otroligt vackert där uppe, man kunde se ut över hela Milano.
Det enda jobbiga med det var att han tyckte att vi skulle ta trapporna upp för att få "den rätta upplevelsen" och jag tänkte ju inte direkt på att han är mer vältränad än min mamma, så jag började ju glad i hågen (?) vandra upp för trapporna. Jag trodde att jag skulle svimma, helt ärligt! Efter ca 5 minuters klättrande vände han sig om och frågade hur det gick för mig. Jag kunde ju inte svara för jag var så utmattad. Så jag sa: Cazzo.
Efter att vi hade varit inne i centrum några timmar, åkte vi och hyrde en film för att se hemma hos honom. Jag kunde ju knappt koncentrera mig på filmen, utan försökte att inte dö av hunger samt hans strålande utseende. När filmen var slut, stack vi och hämtade upp Julia och Pecos för att dra och käka kebab. Åh ljuva kebab! Sen tyckte Alessandro och Davide (som hade hakat på till kebabhaket) att vi skulle följa med dem och två kompisar ut till en fantastisk bar. Det gjorde vi ju såklart. Vi träffade underbara människor denna kväll, mer behöver jag inte säga. Det slutade med att jag spenderade natten hos herr A.
På morgonen (efter en timmes sömn), skulle jag dra hem för att packa. Vi måste åka till flygplatsen om en timme. Det var så jobbigt. Och ännu jobbigare blev det när Alex kom för att skjutsa dit oss. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Alla känslor jag tidigare haft, var som bortblåsta. Jag kunde ju dock inte berätta något för honom då, utan jag fick helt enkelt knipa käft ett tag till.
När vi kom till flygplatsen började Julia gråta. Då började jag också. Pecos och Alex åkte hem till sitt igen och jag och Julia väntade på planet. Det var försenat. Inte lite försenat, utan jag snackar 8 TIMMAR! Vi ändrade våra biljetter och åkte tillbaka in till Milano för att ta ett plan nästa dag istället.
Nu har vi varit hemma igen i snart en månad. Tiden känns inte normal längre, allt bara flyter ihop. Åland suger.
Jag har nu fått en Au Pair plats i Genua, vilket ligger ca 1,5 timmar ifrån Milano. Jag kommer vara där i 1-2 år. Lycka. Sån fruktansvärd lycka! Jag flyttar i Juni.
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt till den stackare som faktiskt följer min blogg (jag tror faktiskt att det finns en) för att jag nite skrivit något mer på länge. Men här kommer iallafall resan i stora drag:
Vi hade fruktansvärt kul hela tiden. På min födelsedag gick vi och käkade pizza inne i Monza. Jag är inte säker, men tror att vi tog springnota. Julia sprang för livet i hopp om att inte bli fast i ett italienskt fängelse (vilket man absolut blir dömd till för att stjäla en 2 euros bärs och en 3 euros pizza).
De flesta dagarna spenderades med Julia och Pecos (och förstås Alex när han hade tid, vilket inte var ofta).
Den femte dagen var vi bjudna till Pecos peronliga tränare Alessandro, en mycket het italienare. Han hade lagat en fantastisk middag som bestod av någon focaccia, något underbart med ost, lamm samt en efterrätt. Efterrätten var tiramisu som hans mamma hade lagat. Jag och Julia har alltid hatat tiramisu och nu skulle en främling bjuda oss på det. Paniken flödade. Vi tvingade iallafall i oss det mesta och tackade så mycket.
Dagen efter ville Julia och Pecos vara för sig själva, så jag och Alessandro åkte in till Milano Centrum på hans motorcykel. ASKUL! Vi gick upp på taket till världens vackraste samt (tror jag) största kyrka, Duomo. Det var helt otroligt vackert där uppe, man kunde se ut över hela Milano.
Det enda jobbiga med det var att han tyckte att vi skulle ta trapporna upp för att få "den rätta upplevelsen" och jag tänkte ju inte direkt på att han är mer vältränad än min mamma, så jag började ju glad i hågen (?) vandra upp för trapporna. Jag trodde att jag skulle svimma, helt ärligt! Efter ca 5 minuters klättrande vände han sig om och frågade hur det gick för mig. Jag kunde ju inte svara för jag var så utmattad. Så jag sa: Cazzo.
Efter att vi hade varit inne i centrum några timmar, åkte vi och hyrde en film för att se hemma hos honom. Jag kunde ju knappt koncentrera mig på filmen, utan försökte att inte dö av hunger samt hans strålande utseende. När filmen var slut, stack vi och hämtade upp Julia och Pecos för att dra och käka kebab. Åh ljuva kebab! Sen tyckte Alessandro och Davide (som hade hakat på till kebabhaket) att vi skulle följa med dem och två kompisar ut till en fantastisk bar. Det gjorde vi ju såklart. Vi träffade underbara människor denna kväll, mer behöver jag inte säga. Det slutade med att jag spenderade natten hos herr A.
På morgonen (efter en timmes sömn), skulle jag dra hem för att packa. Vi måste åka till flygplatsen om en timme. Det var så jobbigt. Och ännu jobbigare blev det när Alex kom för att skjutsa dit oss. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Alla känslor jag tidigare haft, var som bortblåsta. Jag kunde ju dock inte berätta något för honom då, utan jag fick helt enkelt knipa käft ett tag till.
När vi kom till flygplatsen började Julia gråta. Då började jag också. Pecos och Alex åkte hem till sitt igen och jag och Julia väntade på planet. Det var försenat. Inte lite försenat, utan jag snackar 8 TIMMAR! Vi ändrade våra biljetter och åkte tillbaka in till Milano för att ta ett plan nästa dag istället.
Nu har vi varit hemma igen i snart en månad. Tiden känns inte normal längre, allt bara flyter ihop. Åland suger.
Jag har nu fått en Au Pair plats i Genua, vilket ligger ca 1,5 timmar ifrån Milano. Jag kommer vara där i 1-2 år. Lycka. Sån fruktansvärd lycka! Jag flyttar i Juni.
Kommentarer
Trackback
